Om känslan av att ingen riktigt förstår oss.
Det finns en historia om en blåval som sjunger sin sång med en mycket högre ton än alla andra blåvalar. Forskare upptäckte denna valsången på 52 hertz i tidigt 90-tal och kunde inte identifiera den med någon annan valfrekvens, dessutom verkade den komma från en individ som aldrig fick gensvar på sina rop. Historien om den ensammaste valen i världen började göra sig känd.
Det som fascinerar är att, jämfört med alla andra blåvalar vars läten håller sig på en djupare ljudfrekvens mellan 10 och 32 Hz, så sjunger den här valen på ett "språk" som ingen annan val kan förstå. Vem är individen som simmat helt ensam i över 30 år?
Det slår an djupt hos de flesta. En ensam gigant i det oändliga mörka djupet, som ropar ut sin obesvarade kärlekssång. Vi kan känna igen oss i den känslan av att aldrig riktigt bli hörda, sedda eller hitta någon att smälta samman med. Vi sjunger på vår egna ensamma frekvens som kan höras av flera men inte riktigt besvaras.
Blåvalen har alltid väckt en speciell känsla av mystik i mig. Havet, som symboliserar det undermedvetna, känslornas otämjda värld. Långt ner, i de största djupen simmar väldens största levande varelser, ensamma, oerhört långa sträckor som om hela världshaven var deras bakgård. De kommunicerar med dova toner, på så låg frekvens att de kan färdas tvärs över djupen, det är så de håller ett öga på varandra, det är så de möts i mörkret. De är inte helt ensamma, dessa mystiska, stora, långsamma varelser. Men de simmar i en värld som fortfarande utgör ett mysterium för oss, den sista okända horisonten, det stora havsdjupet som fortfarande är i stort sett oupptäckt och helt osynligt för våra ögon, ouppnåeligt för våra mänskliga kroppar, om vi inte dyker ner i en robot-ubåt.
Det finns så mycket som vi inte ännu förstår. Vi spekulerar om 52-hertz valen fast vi inte vet något mer om den än att den lever där ute och migrerar över Atlanthavets djup. Den har aldrig beskådats, det enda forskningen har kunnat göra är att följa dess ljudspår och spekulera om dess märkliga sång kan ha att göra med att det kan röra sig om en hybrid mellan olika valar, eller en ännu okänd art, eller kanske något vi bara inte ännu känner till.
"Det slår an djupt hos de flesta. En ensam gigant i det oändliga mörka djupet, som ropar ut sin obesvarade kärlekssång."
Det stora okända kittlar långt nere i magen på oss. Vi får tillfälle att känna oss små och som en liten del av något större. Den djupa ensamheten vi alla känner ibland är något vi delar med alla reflekterande varelser. Vi är helt unika, ingen annan har vår exakta genuppsättning och ändå delar vi alla liknande behov. Behovet av att få känna oss fria, att nå ut till flera, att vara i ett sammanhang och göra det vi längtar efter.
Jag hoppas att 52-hertzvalen får simma länge till i det stora blå, att den får behålla sitt mysterium och fortsätta att kittla vår fantasi. Vi hör din sång och vi längtar alla tillsammans med dig.
Läs mer:
Comentarios